Det blommande kärret, blandteknik

Det blommande kärret

Om du blundar
kan skaka av dig världens stormar
och gå till ditt kärr.
Omgiven av stelfrusna sommarträd
som saknar löv
och vita längtande fåglar
som fastnat i döda trädstammar
ligger ditt kärr och väntar på dig.
Vissa kvällar när fullmånen
vill kalla sommaren tillbaka
är det dags att tända din ficklampa,
för då kommer du att upptäcka
att det i kärrets mörka gyttja
börjat växa upp blommor
i ljusets alla färger
som är de vackraste du sett.

I fullmånens sken

Har du vandrat under stjärnorna i fullmånens sken?
Har du hört stjärnorna viska?
De vet vilka skatter som bor i en människas själ.
De vet allt om frön i mörkrets kista.

De talar om längtan, om kärlek och sorg.
De talar om allt jag vill höra.
De ber mig att vandra ännu en stund,
lite djupare in i skogen bara.

Snart förstår jag vad stjärnorna viskat om.
En glänta med ett kärr kan skymtas i natten.
Jag tar av mig mina strumpor, och mina skor
och går ner i dess mörka vatten.

Fötterna sjunker ner gyttjan
men när jag tänt min ficklampa
börjar blommor växa upp ur tidens reva.
Som förtrollad står jag kvar och tittar,
på blommor som just idag har börjat leva.

Låt ropen skalla, skogen tillhör alla!

Jag måste få vara i skogen.
Hela mitt väsen längtar ständigt dit!
Mina fötter vill gräva ner sig i mossan
och låta sig kamoufleras av grönskans kolorit.

Man kapar mina vänner
låter furu-stammarna falla.
Ska tjäna pengar på en tillgång
som inte borde ägas av några få
– utan av alla!

Vi förtjänar att få lyssna till bäcken som porlar
och höra vinden spela mellan blad och grenar.
Fyllas av frisk luft, solglitter och doft av mull
mellan rötter och mossklädda stenar.

Skogen tillhör dig och mig
så vi behöver försvara den som en älskad vän.
För om älgarna, rävarna, fåglarna och ekorrarna
hade kunnat försvara skogen,
så hade de gjort det för länge sen!

Utan skog får vi svälta av rotlöshet,
törsta efter skönhet
och formas själva till att bli opersonliga,
stela och alltför lika.
Kapade vid fotknölarna faller vi handlös mot marken,
så vi får inte skogen svika!

För vem vill vara en staplad furustam vid en landsväg
utan familj och tillhörighet?
Redo att sågas till plankor, formas till sågspån
och toapapper, och hyvlas till staket?

– malin sellergren